Tvingas ta en paus igen

25 08 2010

Haft besök några dagar och får idag nytt besök. Så jag kan inte sitta och vara osocial under tiden. Så fort jag har tid och är ”ensam” igen så får bloggen mer uppmärksamhet.

Ha en trevlig vecka!





Tjuvlyssnat

18 08 2010

Inte sålänge sedan "arbetartidningen" Aftonbladet skyltade med sådana löp!

APT mötet gick jag för att få i mig lite mat på Mobilia. (Väldigt god broccoli/blomkålsstuvning). Satte mig ner vid ett bord och började äta. Efter bara ett par sekunder så snappar mina kanin öron upp ett samtal vid bordet bredvid.

Det är en man i 40 års åldern som sitter med en gammal dam, kanske hans mamma. Det som fick mina öron att ställa sig i givakt var ordet svartingar. Han berättar om hur han blivit påkörd av en annan man, uppenbarligen av utländsk härkomst. Denna ”svarting” måste ju ha fått sitt körkort på internet för han kunde ju inte köra! Den gamla damen nickar och förklarar att förr i tiden så var det minsann ordning på invandrarna, de tittade ner i backen och hälsade blygt och höll sig undan. Inte som nu för tiden, gud bevare mig väl, nu springer dom ju och spränger sig själva och vill att alla hederliga svenskar skall konvertera till det där islam…

Jag sitter och halvt njuter av den goda maten, och halvt förfasas av vad jag hör. Jag funderar på om jag ska ställa mig upp och skälla ut dem, men beslutar mig snabbt för att fortsätta lyssna.

På mannens gård finns det en familj på tio personer. De bor i en fem rummare och vilket liv dom för! Morgon till kväll för de oväsen och inte kan de någon svenska. De hälsar alltid när han går förbi, men det är ju inte så att mannen kan ha en vettig diskussion med dem! Han pausar och tar en klunk öl. Damen skakar på huvudet och dricker av sitt vatten.

I helgen hade muslimerna haft fest, det var ett väldans oväsen. Säger damen. Dom tjoade och tjimmade och inte begrep hon vad dom sa. Det hängde en lapp i trappuppgången men det var så felstavat att hon inte visste om dom skulle riva stället eller ha en fest. Mannen nickar och skakar på huvudet med avsmak. Samtidigt märker han att jag sneglar åt deras håll. Han sänker rösten och försöker viska att killen (jag) verkar lyssna på dem.

Jag ler för mig själv och fortsätter äta när jag hör hur den gamla damen prasslande vänder sig om för att titta.

Ja men det ser man ju, rakhyvel har de där inte råd med.

Jag funderar på om jag blir klassad som invandrare, muslim, fattig eller hippe.

Nåväl, fortsätter mannen, jag är så trött på alla dessa svartingar som kommer hit och bara förstör. De tar svenskars jobb, om de jobbar alls, och de beter sig jävligt illa mot sina kvinnor. De är otrevliga och respekterar inte Sverige.

Damen nickar och tittar ner på sin tomma tallrik.

Hur är det med Hanna och barnen? Frågar damen

Mannen tittar ner och säger att Hanna diktatoriskt bestämt vart barnen skall åka på semester, för att hon betalar. Han skulle gärna ta med barnen på semester om han bara hade ett jobb. Damen lägger handen på mannens.

Jag är klar med min mat och reser mig upp för att gå. Jag kastar en blick mot dom och ser att dom tittar mot mig.

Jag ler mot dom och säger : ”Rasism är inte lösningen på dina problem” och går.

Mannen muttrar tillbaka: ”Jag är inte rasist, jag är patriot.” ………….

——
För mig är detta ett tydligt exempel på vardagsrasism. Rädsla för det främmande och behovet att alltid söka en syndabock. Vi är ingen av oss perfekta, men att ta den lätta vägen ut och dra alla över en kant eller beskylla ett helt folkslag för sina egna problem leder bara till hat.

Mannen kanske hade separerat från sin fru, hade fått sparken från sitt jobb och var allmänt nere. Jag förstår hur det känns att vara jävligt nere, men det är heller ingen ursäkt för rasism.

Ibland blir jag fascinerad av att lyssna på samtal som det. Som en fluga på väggen. Det ger mer än man tror, det ger en bredare bild av samhället. För alla tycker inte som jag, alla ser världen på olika sätt. Och endast genom att försöka förstå de som står på andra sidan åsiktslinjen kan man komma till någon insikt. Att ”tro/veta” att man har rätt räcker inte, man måste se och uppleva den ”andre” med.

Med detta korta inlägg blir det godnatt och sex dagars ledighet efter en intensiv period med jobb!

Snart är det val och då är det bara att rösta på Kommunisterna i valet! Och tycker man att Kommunisterna inte är så mysiga, så rösta på mig då…. Jag är fan mysig! 😉

Kärlek!





Amnesty och den blinda tron

15 08 2010

Länge har Amnesty använts i media som moralguru. Säger Amnesty något så är det sant, så har det länge vart. Samtidigt har det höjts kritiska röster mot Amnesty och deras rapporter. För ett tag sedan så kom Amnesty med en rapport om den Nordkoreanska sjukvården. I den så pekar man ut sjukvården i Folkrepubliken som eftersatt och bristfällig. Detta gottade sig självklart liberaler och annat löst folk åt. Men WHO (World Health Organization) var snabbt ute och kritiserade Amnestys uppgifter.

WHO´s talesman Paul Garwood kallade Amnestys rapport för anekdotisk (!). Han menar att den innehåller uppgifter så gamla som från 2001 och att den inte lever upp till en vetenskaplig nivå.

”Alla uppgifter är från personer som inte befinner sig i landet” Sa Greenwood vid en pressträff…

WHOs generalsekreterare Margaret Chan beskrev tidigare iår den Demokratiska Folkrepubliken Koreas sjukvård som imponerande. Hon menar att man gjort stora framsteg med att förbättra den och att många länder har anledning att vara avundsjuka på Nordkorea.

Amnesty påstod att man i Nordkorea måste betala sjukvårdspersonalen för att få någon vård, detta menar dock WHO att man inte sett skymten av under sina hundratals fältundersökningar.

———

Varför gör Amnesty något sådant? Det skulle vara som att prata med de kubaner i överklassen som valde att lämna Kuba efter revolutionen om fördelningspolitik? Att använda sig av gamla källor och ensidiga intervjuobjekt kan bara leda till slutsatsen att Amnesty inte är så oberoende som de vill framstå och vi vill tro….

Amnesty som nästan skaffat sig moralmonopol, kan man inte lita på till hundra heller.

Flera källor är nödvändigt när man läser något eller hör något. Det finns alltid minst en sida till, och det är viktigt att båda för komma till tals!

Andra passet på raken, så nu blir det sova så man orkar med tredje imorn!





Göran Hägglund och fablerna

11 08 2010

Visst är vi många som tycker att Göran Hägglund och Kristdemokraterna väldigt länge svävat bland Fablernas värld, men nu verkar även dom själva ha insett detta! Deras valkampanj går ut på att Göran Hägglund står ansikte mot ansikte med ett djur som då ska representera en fabel.

T.ex :

Buffeln ser sig själv som viktigare än sin omgivning
och tränger sig gärna före i alla sammanhang.
Buffeln bryr sig inte om att andra drabbas så
länge den själv tar sig fram.
Buffelns motto: ”Störst går först.”
Jag tycker det är bra att dom valt att inkludera fabler i sin tankeverksamhet även utåt, jag menar Hägglund menar att det
i Malmö skulle finnas muslimer som är så vänstervridna och mäktiga att Ilmar Reepalu inte skulle våga gå emot dem. Detta säger då han som ska värna den lilla människan och försöker framstå som den med en moralisk höggrund. Men om man tänker efter, så är det precis samma argument som både Sverige ”Demokraterna” och andra främlingsfientliga partier använt om situationen i Malmö….
Hägglund som i egenskap av just den gode kristne, fick posten som Socialminister. Har han då spelat den barmhärtige samariten? Snarare tvärtom!
Det som präglat Hägglunds tid som Socialminister har vart ökad arbetsbörda för de anställda till lika lön samtidigt som man populistiskt pratat om att ge de gamla egna val.
Låt Hägglund jobba två månader med senildementa och låt han sedan omvärdera sin politik…
Nåväl, Oavsett vem som vinner valet så kan man ju alltid hoppas att KD åker ur, det skulle vara bra för Sverige. Sedan skadar det inte om Centern åker ur heller, Maud Olofsson kan inte ens med Centerns alla miljarder få folk att förstå deras ”politik”… och Sverige ”demokraterna” skulle de komma in i Riksdagen skulle det vara en större skandal än när Ny ”Demokrati” kom in. Jag såg någon undersökning på Facebook där 100.000 hade röstat och SD hade 19%…. Oavsett dess legimitet, så är det skrämmande att det finns så många människor som skulle rösta på dom…
Nåväl!
Träning och sedan städning!




Kokain och Kuba

9 08 2010

Åter i Malmö efter semester och jobb.

Under semestern i Turkiet så hade jag med mig en bok, Lasse Wierup och Erik De la Regueras ”Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”.

Dramatisk titel, men boken gör skäl för sitt dramatiska namn, jag lovar.

En specifik passage intresserade mig lite mer än resten och det är den delen jag tänker ta upp idag.

Faktan är från kapitel fem (sid 124) i boken.

—-

Kuba är fattigt, men om man frågar de äldre i Guantanamo om revolutionen 1959 så innebar det en drastisk förändring till det bättre för dem.

-”Vi är fortfarande fattiga, men jämfört med hur det var förut har vi i allafall fått leva i ett rättvist samhälle”. Säger Maria Gonzalez.

Med USAs Guantanamo bas i sikte fortsätter Maria Gonzalez prata

-”När jag var barn på 50-talet brukade amerikanerna komma in till stan varje helg för att dricka och göra av med sina dollar. Då var fatttigdomen och analfabetismen utbredd och folk fick sina löner i checkar som de var tvungna att spendara i sina patroners affärer. Många unga flickor tvingades prostituera sig i desperation.”

I många år låg Kubas svar på Amsterdams ”Red light district” i Guantanamo, trots att staden bara har 200 000 invånare. ”Zonen” som området kallades, var en sträcka kvarter där hundratals unga fattiga kvinnor bjöd ut sina kroppar till de amerikanska marinerna, ofta för bara ett par dollar per samlag. Polisen lade sig inte i, det mesta var tillåtet.

Under den här tiden odlades marijuana i flera provinser på Kuba och även heroin var lätt att få tag på. Men det var en annan och mer exklusiv drog som på allvar började få fäste på ön, trots att den nästan helt fallit i glömska i resten av världen. Eliten i Guantanamo och resten av Kuba fick kokain som sin favorit drog. Kokainet fungerade som statusmarkör. Och någon större risk att åka fast för dessa partydjur i överklassen fanns inte. Rättsystemet på Kuba var sedan länge känt för att vara förlåtande mot dem som hade tillräckligt med pengar.

Kokainet blev på 1950-talet en del av ett större underhållningskoncept på ön, med mambo, kasinon, kvinnor och vita stränder som lockade tusentals amerikanska turister varje år. Bland finansiärerna bakom denna turistboom fanns en rad företrädare för den amerikanska maffian. De mest framträdande var George ”lucky” Luciano och hans vän Meyer Lansky som kallades ”maffians revisor” på grund av sin talang för att tvätta pengar.

På direkt inbjudan av diktatorn Fulgencio Batista hade Meyer Lansky några år tidigare börjat investera i lyxhotell, nattklubbar och kasinon på Kuba. Batista hade fått smak för att göra affärer med maffian redan under sin första regeringsperiod på 40-talet, och när han nu var tillbaka vid makten lovade han sina utländska investerare i turistbranschen att ingen kontroll av deras förflutna skulle göras.

I en klassisk scnen i filmen ”Gudfadern II” försöker den judiske maffia-bossen Hyman Roth, vars karaktär är byggd på Meyer Lansky, förklara fördelarna med att investera på Kuba för sina allierade i den italiensk-amerikanska maffian:

Här är vi skyddade och kan göra vinster utan […] att behöva oroa oss för det förbannade justitiedepartementet, med FBI på 20 mils avstånd och i partnerskap med en vänligt sinnad regering.

Lansky var djupt involverad i heroin smuggling och Kuba var en av de viktigaste transitplatserna för att få in det i USA. Men heroin sågs som en dyr och ointressant drog för överklassen, detta ledde till kokainets framfart.  Vid slutet av 50-talet hade Kuba blivit centrum för en ny global kokain industri. Handeln sköttes av kubaner och andra latinamerikaner som upprättade hemliga laboratorier på ön och förvandlade den importerade, sydamerikanska kokapastan till kokain. Kokainet flödade fritt och maffian, karteller och Batista stoppade miljoner och åter miljoner i fickorna.

Under 1950-talets sista år ökade frustrationen märkbart inom amerikansk polis över situationen på Kuba. Korruptionen i statsapparaten var mer regel än undantag under Batistas styre. Hans kurirer hämtade varje kväll ut 10% av vinsten från samtliga kasinono, inklusive de som ägdes av maffian. En inofficiell skatt som hamnade i hans egen ficka. Diktatorns sekreterare uppskattade 1958 att Batistas personliga förmögenhet var omkring 300 miljarder dollar, som var utspridda på konton i diverse länder. Efter revolutionen Sa Castroregimen att Batista DESSUTOM stulit 424 miljoner dollar ur guld- och valutareserven innan flytt landet.

Den akademiska termen för Kuba under Batista skulle med all säkerhet vara en så kallad ”havererad stat” om inte en ”narkostat”.

I bergen fanns Castro och lovade att kasta ut maffian och stänga alla kasinon. Folkets missnöje med regimen delades av istort sett hela befolkningen.

Meyer Lansky lämnade Havanna och Kuba den 7 januari, dagen innan Fidel Castro och revolutionen kom. Men med sig hade han och maffian en drog som skulle göra revolution för brottsyndikat världen över.

När Revolutionen befästes så var inte alla glada. Den övre medelklassen och överklassen var inte glada över att deras levebröd socialiserades och att deras maffia fasoner inte accepterades. De flydde till Miami och där organiserades man i lilla Havanna i maffia syndikat. De smidde planer för att återvända till Kuba, och hur finansierades man? Dels genom CIA och den amerikanska staten, men även genom kokain smuggling….


—-

En liten del, en intressant del. Läs boken!

På återseende 😉