8 Mars – Internationella Kvinnodagen

8 03 2010

Då är det alltså den åttonde mars idag, kvinnornas egna dag.

Det är 100 års jubileum sedan Clara Zetkin och den socialistiska Andra internationalen instiftade denna dag i kvinnors ära.

Det pratas ofta i vänsterkretsar om Rosa Luxemburg, men inte så ofta om Clara. Clara var tillsammans med Rosa Luxemburg medlem i det socialdemokratiska partiet. Men hon kom på kant med reformisterna ledda av Eduard Bernstien och tillsammans med bland annat Rosa startar man sedan Spartacusförbundet för att sedan skapa KDP, det tyska kommunistiska partiet. (En mycket intelligent kvinna med andra ord).

Clara flyr sedan nazismen och ligger nu begravd vid Kremlmuren i Ryssland (Som då var Sovjet).

Men åter till Kvinnodagen.

Efter att ha tittat igenom dagens ledarsidor och besviket (och med ovanligt stor förvåning) så konstaterar jag att den åttonde mars inte är något man bryr sig om i ledarsidornas Sverige. DN pratar om våldtäkt och Aftonbladet om mammaledighet, men det är något som figurerar konstant i pressen, jag hoppades faktist på en ledarsida som tog upp dagen som fyller 100 år.

Det jag hittade var dock en ledarsida från igår på sydsvenskan.se.

Titeln Glöm Kvinnodagen är smaskigt provokativ och mycket riktigt är det något att fundera kring.

Inte för att jämställdheten ligger inom räckhåll. Tvärtom. Men jämställdhetsfrågor är alldeles för viktiga för att bara uppmärksammas lite pliktskyldigt en ensam kylslagen vårdag. Detta slags märkesdagar tenderar ju att bli föga mer än en dålig ursäkt för att inte göra något nämnvärt under resten av året.

En liknande symbolstrid gäller kvinnorepresentationen i börsbolagens styrelser.

Här har vi då borgerlighetens mantra och ständiga fallerande retorik. På inget sätt är den åttonde mars en märkesdag, det är tvärtom en dag som samlar kraft för kampen som fortsätter året om. Man behöver få ta plats, speciellt det offentliga rummet, där platsen ofta ockuperas av män och om man vill vara lite akademisk ”manligt strukturerade organisationer”.  Vad är nästa märkesdag som inte ”behövs”, 1:a Maj?

Sedan kommer vi till kärnfrågan för borgarna, kvotering. Här menar man att striden är symbolisk, precis som den åttonde mars. För den fria marknaden ska ju själv bestämma vem som ska sitta i styrelsen, och att kvinnor inte får vara med är pågrund av att dom inte är tillräckligt duktiga menar man. Man garderar sig dock genom att säga att i USA så tar kvinnor mer och mer plats eftersom dom ofta är mer utbildade, och i Sverige går vi i samma riktning. Men där har dom fel, för kvinnor har redan idag lika bra om inte bättre utbildning i snitt och detta syns inte bland de högsta posterna och mest lönsamma jobben.

Men här brister det i synen mellan socialister och liberala feminister. För en socialist så spelar inte könet någon roll, det är ändå en förtryckare. Medans för vissa falanger inom den feministiska rörelsen så är det precis detta som är det viktigaste. Kvinnokamp ÄR klasskamp, men att byta ut en förtryckare mot en annan bara för att det ska vara jämställt mellan förtryckarna är en debatt som är lika skrattretande som patetisk. Men som dock har fått folk att gå upp i varv.

I ledaren så citerar man Peggy Bruzelius som säger att lagstadgad kvotering vore en

”förolämpning mot de kompetenta kvinnor som sitter i styrelser”.

Även detta är liberalismens retorik. För det systemskifte som genomförts innebär att vi alla är konkurrenter, vi är individer som konkurrerar om jobb, partners och så vidare. Enligt denna tankegång skulle alltså en kvinna som kvoteras in i en styrelse per automatik vara okvalicifierad och inkompetent. Nu sitter jag inte i några styrelser men om jag hade en position att fylla och det är fem som söker jobbet, så tar jag väl den bästa för jobbet? Även om jag begränsats av att fem män inte kan söka positionen? Dessa fem kvinnor som söker jobbet har ju tagit sig dit på egna meriter och skulle förmodligen inte vara aktuella för jobbet om dom inte hade någon kompetens?

————————–

Vad är då den viktigaste frågan idag, detta 100 års jubileum?

För mig är det den kollektiva kampen. Att man ställer sig som en enad front och motsätter sig den individualistring som ständigt pågår. Tillsammans kan vi genomföra förändringar, bara tillsammans! I den kollektiva kampen kan man hitta lösningar på konkreta problem som våldtäkt, misshandel och akademiska problem som språkbruk osv. Klasskampen och kvinnokampen går hand i hand, för aldrig att högertanterna kommer gå med på mer än att få sitta med i maktens korridorer! Det som krävs är utan tvekan ett socialistiskt samhälle där vi ser varandra som medmänniskor och kamrater, istället för att ses som arbetskraft och konkurrenter.

Dock tror jag inte att parollen ”En för alla, Alla för en” kommer resas idag, men jag ska ner till stan för att ta reda på det!

Så idag så hedrar jag kvinnor världen över som kämpar och som lider och som förtjänar all uppmuntran och kärlek. Men på inget sätt innebär det att jag ställer mig bakom Antonia Axelsson eller klassförrädare som Wanja Lundby-Wedin.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: